Jag hittade en kastanj i innerfickan här om dagen.
Kanske var det du som lade den där
Kanske siktade du och kastade ner den i hemlighet,
Så att jag aldrig skulle glömma dig.

Då när klorofyllet blödde ut under våra fötter,
himlen flög ifrån oss
och vinden tog i från djupet av sina lungor
och redde ut mitt släta hår till tovor

När du kysste mig i smilgroparna,
höll min hand innanför vanten så den blev alldeles uttöjd
och log sådär att jag trodde att jag alltid skulle få behålla dig

Du sjöng när vi gick tillsammans,
högt och rakt ut
När främlingar passerade gömde du dig bakom mig,
och höll dina händer i min midja, utanpå jackan,
och trots det gått nästan två år sedan jag mött dig,
så brändes det precis lika ont genom alla de tjocka lagren tyg.
Och vinden domnade de kroppsdelarna vi egentligen inte behövde,
allting utanpå.
Vi trampade på skalen med våra sommarskor,
under blöta tår och halkiga sulor bröt de små nötterna ut.
Och vi kastade dem mot varandra,
du siktade innanför min jacka
och hade jag inte vetat bättre hade jag trott att du siktat på mitt hjärta.

Jag hittade en kastanj i innerfickan här om dagen.
Kanske var det jag själv som lade den där.
Kanske fanns du aldrig ens så nära.
Kanske siktade du inte alls, men lyckades på något sätt
träffa precis lika säkert ändå.