Category: Writing (Page 2 of 2)

The anchor in me

Jag är ett ankare på havets botten
Jag är en tung klump av bly
Jag är en kedja som gick av 
från ett skepp som flöt iväg

Jag är en fjäderlätt tingest 
I förhållande till en sjö
Och här hålls jag kvar
av trycket från en värld ovan mig

Inte en våg kan bräcka mig
Inte en ström kan mig flytta
Och för varje våg som testar sväljer botten mig djupare ner
Och jag begravs
Tillsammans med förlista skepp från 1500-talet
dumpade oljetunnor
Flaskpost och dinosaurier
Och saknade människoskelett som aldrig blev hittade

 

Och jag har inga minnen
Inget alls att komma ihåg
Här nere vilar jag ensam
Vet inte längre var jag kom ifrån
Jag är en dimma på botten av en himmel
Jag är ett litet torrt löv i en döende skog
Jag är en överstruken rad i en dagbok
Jag är ett inget i en värld av så mycket

Mitt skepp flöt iväg
Min kedja gick av
Jag sjönk snabbt mot en botten som inte fanns

Och jag minns ingenting
Det enda jag känner till
Är den sång som ekar 
Över alla de sju hav
En klagan från dig
En önskan om mig

“You belong with me
Not swallowed in the sea”

She lives in a fairytale

Trycket i min hals ökar för varje steg
Kräkkänslan
Prestationsångesten kokar
Jagas bort desperat
Andas
in- du
ut- kan
En tår i ögonvrån. Bort

Jag tänker på mitt dammiga glitter.
Magin.
Undrar
om jag kommer bli motbevisad
Undrar
om världen lurat mig

Att ingen talang eller skimmer någonsin funnits
eller kommer finnas i mig
Om allt bara berott på brustna hjärtan och svaga händer
Om allt bara var tillfälligt
Om jag måste vara trasig för att vara bra

Vill ju vara hel

Vill ju vara bra. Bäst. För mig själv.
Vill vara nöjd
Lycklig över mig och orden

Bestämmer mig.
Detta är ju på livstid
Mitt glitter ska explodera i ett hav av
lycka
välmående
liv
vardag
död
sorg
skratt
misslyckanden
vilja
kapacitet

 

Jag kan
Med eller utan mitt brustna hjärta. 

I minst trettiotvå graders värme

Och jag såg, allt som aldrig skulle hända
i hans ögon när jag mötte dem
Blev förälskad men sa ingenting
Han såg tillbaka
en kort stund senare dränktes han
av en våg
den artificiella sorten
Jag älskade dig
fast jag aldrig skulle känna det

Och allt hans damm sitter fast i mina väggar

Angående detta

Så visar det ju sig att bra saker kan hända. Och det visar sig att man kan slippa jobba på en snabbmatsrestaurang i ett år. Och det visar sig att man får tid.

Tid tid tid. 
Att växa och skriva och göra och känna sig bra och vara lycklig och köpa klänning med CSN-pengarna bara för allt är så bra. 
Man kommer in ändå. En vecka innan kursen börjar får man ett mail, mitt i en film och sen minns man inget mer.
Får till och med ringa skolan och fråga om de gjort fel, om de skickat mail till fel person, om de egentligen bara skämtar.
Men nej. 
Jag fick en plats. Jag fick ett år. Noll tid förlorades. Massa ord har redan hunnits skrivas. 
En blogg hann glömmas. En påbörjan av en dröm. En lek vid en kant.
En dröm om poesi och orden som liv.
 
Drömskt
 

Den känslan

 
Att räkna med något. För att det sedan ska falla.
Att planera, drömma och hoppas att
nu förfan
så ska jag ju få göra det jag tycker om allra mest
Att få sitta
ta sin tid
i ett helt år
och bara
SKRIVA
och skriva och skriva och skriva

Men så räcker man inte till. 
Det gick andra före

Och man sitter
med gömda dokument
fyllda med drömmar
och det känns som allt faller.
Fastän jag vet att det går ändå
Så hade det varit så skönt
att bara få skapa
och göra det allra finaste
I ett helt år utan att störas av någonting alls.
 
Att hamna som reserv
Besvikelsen då man för första gången i sitt liv
trodde på sig själv 
och tänkte att
klart som fan att jag kommer in
det finns ändå inga alternativ

Och nu sitter jag här 
krossade planer. 

 
Men för allt i världen
utan krossade drömmar.
 
 

Skrivet en tidig vår då hoppet var dött.

Ljuden av en stad. En trevlig förort och jag går på gatan längst fotbollsplanen, förbi skolan, brandstationen och villorna från tunnelbanan hem.
Det duggar lätt, luktar sommar, som jord på asfalten och barnen som uppspelt ropar efter varandra, deras röster känns i vinden. Jag stannar upp och blundar. Fåglarna. De sjunger en visa om något förlorat som nu återföds.
Jag står, blundar. Ljuden blandas till en euforisk melodi och jag måste le. 
Vilket fån på gatan. Vattenskadad anteckning i telefonen och när jag öppnar porten hemma är håret dränkt i hopp om sommaren och kontot med fågelsång och stilla ljud av pågående liv påbörjat.

Page 2 of 2