Category: Writing (Page 1 of 2)

110718

My eyes are swollen from sleep. My alarm keeps ringing and I absentmindedly keep shutting it off for over an hour. I bolt out of bed, spend too long in the shower but still calmly walk back upstairs. Mom comes knocking with an iced coffee. The ice cubes ping against the rim of the blue glass. I dab my face with my damp make up sponge, pressing it against my eyelids, forcing the swelling down. I’m late for the bus and while I brush my teeth mom pours the rest of my coffee into a take away mug. Running out the door, I take a sip, careful not to spill on the white T-shirt I’ve just stolen out of her wardrobe.

I’ve been home for a week. It’s the dead of summer. I tell myself that I got a tan last week, but in reality all the colour I got in the last weeks is from a bottle. Every four days I’ve applied the tropically scented mousse in circular motions across my skin. It makes me feel better about myself for some reason. I leave white patches where my bikini is supposed to be, just to further fool myself into thinking I got a proper summer this year. I force myself to get through, to grasp on to all the little tiny glimpses of summer. Taking note of anything that makes me feel present. Trying not to think of the things that are to come in september.
“Just another year” I chant to myself in my head. Just another year.

In the afternoons, after locking up the air conditioned office, I step out into the sun and jog to the bus. I finish at 5 and the bus leaves 5.01. If I make it I’m home just 5.15. The bus pulls away before I have a chance to sit down. All the single seats are taken. I walk all the way to the back. I sit down next to a boy with a silver earring. I place my bag in my lap, plug in my headphones, take my glasses off and put them back in its case. I rub the bridge of my nose before putting on my sunglasses instead. I listen to The Chain or Do Not Disturb on repeat and watch people getting on and off the clammy bus. The boy next to me gets off one stop before me, so I stand up, still cradling my bag, and let him out. My trousers stick to the back of my thighs. His earring glistens for a moment when the sun hits it through the dusty windows.

Through my brother’s open window I hear his fan whirring and the clicks of his keyboard. When I get in the door I run up the stair and dump my things on the bed. I put my slick hair in a sloppy bun, peel off my clothes and leave them in a pile on the floor. I skip back downstairs in my bikini. Mom is boiling eggs. The dogs are sleeping in the shade in the back garden. I cover a cotton pad in make up remover and soak the foundation from my skin. It rolls off in thick layers onto the cotton. It feels like rubbing the skin off a peach.

Underneath my concealer my eyes are still swollen.

 

Comment

Reflections on 2015

I think it’s so weird how time changes everything. Time, hard freaking decision making and pushing yourself to do terrifying things.

A year ago I had just begun a course at Södertörn, a university in Stockholm. It wasn’t really what I wanted, but I needed something to do during spring and I could not bear to work a day longer at my job. What I mostly remember about the spring of 2015 is a whole heap of waiting. I scrolled back in my blog and on Instagram, and it made me remember. I barely slept, I was awake all night, tossing and turning, thinking about everything and wondering where the hell I would end up. I had so much anxiety and I was so stressed about everything.
How could I leave Stockholm? How could I leave my family and every one I loved? Didn’t I have it great in Stockholm? And also: How could I stay when the whole world is waiting? How could I give up on the dreams I had, just because I was happy where I was?
On one hand I tried convincing myself to be happy with what I had, and on the other I was screaming to myself to just do it, just go, just try. To get to know myself, to get to know the world, to have experiences while I am young. All along there wasn’t really an option of not doing it, I knew when I decided in August 2014 to apply, that if I got in, I was going to go.

In December 2014 I sent in my application for uni in Edinburgh, and all I did was wait. As soon as I got a notification on my phone, my heart started racing. If my email sounded, I almost fainted. Then I got an email saying I had been invited to send a portfolio to one of the universities, and when I had sent that off, there were more waiting. When I finally got my offer, I cried both happy and sad tears. It was such a weird mix of conflicting emotions, both in that moment and for the rest of the year.

DSC_1318_2

When I think about it now, 2015 was such a weird freaking year. I had a great summer, but most of it was so filled with change and hard decisions.

My other half of 2015, from September onward, was also so strange and hard. I moved to Edinburgh and was thrown in to one million new things at the same time. I barely had time to think about anything. I had great times getting to know new people and finding myself in a whole new situation in life. Living in halls, speaking english 100% all day every day, taking my studies seriously, taking care of only myself and having only myself to turn to when darkness came. In the end of October I became ill and was home from uni for about a month, and that was hard. It felt so good to come home in December, to my mom’s new house, where a room was waiting and love was all around me. I worked in an office and took it easy and realised lots of things, that I bring with me in to the new year.

I think about what I wrote for my 22nd birthday in December that I think encapsulates everything about 2015:

There isn’t a single day I don’t question or doubt if I am wasting my youth or throwing my future away.

You should do things that feel good. You have to challenge yourself in order to grow. When I do things, I always try to follow my gut instinct. It’s so easy to say stuff like that, but when it comes down to the actual decision making, things are rarely just black and white. Same goes for living with your decisions, even if I am happy here now also, there is always going to be things pulling me back to Stockholm, making it hard for me to be fully content here.

It’s so strange how I, for the longest time, thought I was done growing, how I was already myself, how my life was made. But I realise it every day now, I have barely even begun.

Comment

Avsikten

Jag hittade en kastanj i innerfickan här om dagen.
Kanske var det du som lade den där
Kanske siktade du och kastade ner den i hemlighet,
Så att jag aldrig skulle glömma dig.

Då när klorofyllet blödde ut under våra fötter,
himlen flög ifrån oss
och vinden tog i från djupet av sina lungor
och redde ut mitt släta hår till tovor

När du kysste mig i smilgroparna,
höll min hand innanför vanten så den blev alldeles uttöjd
och log sådär att jag trodde att jag alltid skulle få behålla dig

Du sjöng när vi gick tillsammans,
högt och rakt ut
När främlingar passerade gömde du dig bakom mig,
och höll dina händer i min midja, utanpå jackan,
och trots det gått nästan två år sedan jag mött dig,
så brändes det precis lika ont genom alla de tjocka lagren tyg.
Och vinden domnade de kroppsdelarna vi egentligen inte behövde,
allting utanpå.
Vi trampade på skalen med våra sommarskor,
under blöta tår och halkiga sulor bröt de små nötterna ut.
Och vi kastade dem mot varandra,
du siktade innanför min jacka
och hade jag inte vetat bättre hade jag trott att du siktat på mitt hjärta.

Jag hittade en kastanj i innerfickan här om dagen.
Kanske var det jag själv som lade den där.
Kanske fanns du aldrig ens så nära.
Kanske siktade du inte alls, men lyckades på något sätt
träffa precis lika säkert ändå.

Om att vara vilse men på väg.

Det är som känslan när man åker genom en europeisk småstad om natten
allt borde ju kännas så vackert
men det börjar göra ont
det börjar skava
man vet inte längre var man hör hemma
Man är helt ensam i världen
saker påbörjas och avslutas
försvinner in i minnets vakuum
Och ingen kommer, någonsin, någonstans att förstå mig.
(Ur arkivet)

Självbiografi, urklipp

 
Och nu har någon dött i cancer
och alla hans ord försvann
och alla gråter i hans ära
åt allt som inte hanns
Och jag känner mig tom och naken
bortskämd varje dag
med celler som är snälla
och syret flödar fritt
jag kan andas utan maskiner
mitt ark är fortfarande vitt
 
*

The end is not near, it’s here

Där stod de, främlingar hand i hand, ansikten upp mot den blödande skyn. Och när himlen öppnade sig och blottade det eviga ljuset de för alltid skulle bländas av bröt de ut i skratt. Och sedan slog klockan sitt sista slag och alla visare stannade på 19:07 och de skulle vara frusna precis så, leende inför döden. Och tillsammans gav de efter och krossades till det fina pulver som återigen gjorde dem till stjärnor till andra planeter och någonstans där visste de alla att de slutligen nått sitt ytterliga syfte i universum. 
 
 

Lonely hands, grab my suitcase full of nothing

Och det känns 
som jag gått gator upp och gator ner
Och letat efter dig
Men aldrig hittat något

Och det känns
Som jag varit på fester 
och tänkt på dig hela jävla tiden
Och jag har kysst andra läppar
för att kanske 
är det du som gömmer dig där
i hörnet av ett leende
eller i ångan av en andedräkt
Och jag har letat i alla fickor
i alla brevlådor och skåp
i andra flickors hjärtan efter dig
Jag har flugit alla flygplan 
och seglat alla båtar 
och förlist med alla skepp
och störtat i alla helikoptrar
och drunknat i alla sjöar
och dansat på alla golv
och andats all luft
och gråtit alla tårar
och väntat alla minuter
och saknat slut på alla känslor
Och ingenstans fanns du.

Coppertino

På botten av allt
Vilar du i lugn och ro
Vi sänkte dig där
Du spred dig över ytan
skapade en regnbåge

*
Motorn var avstängd
Jag sjöng en sång inom mig
September, nyhöst
”We hope you enjoyed your stay
Seems like heaven ain’t far away”

*
Du smälte ihop
Och simmade till kanten
Av hav i världen
Varje sommar simmar jag
med dig överallt kring mig

The anchor in me

Jag är ett ankare på havets botten
Jag är en tung klump av bly
Jag är en kedja som gick av 
från ett skepp som flöt iväg

Jag är en fjäderlätt tingest 
I förhållande till en sjö
Och här hålls jag kvar
av trycket från en värld ovan mig

Inte en våg kan bräcka mig
Inte en ström kan mig flytta
Och för varje våg som testar sväljer botten mig djupare ner
Och jag begravs
Tillsammans med förlista skepp från 1500-talet
dumpade oljetunnor
Flaskpost och dinosaurier
Och saknade människoskelett som aldrig blev hittade

 

Och jag har inga minnen
Inget alls att komma ihåg
Här nere vilar jag ensam
Vet inte längre var jag kom ifrån
Jag är en dimma på botten av en himmel
Jag är ett litet torrt löv i en döende skog
Jag är en överstruken rad i en dagbok
Jag är ett inget i en värld av så mycket

Mitt skepp flöt iväg
Min kedja gick av
Jag sjönk snabbt mot en botten som inte fanns

Och jag minns ingenting
Det enda jag känner till
Är den sång som ekar 
Över alla de sju hav
En klagan från dig
En önskan om mig

“You belong with me
Not swallowed in the sea”

She lives in a fairytale

Trycket i min hals ökar för varje steg
Kräkkänslan
Prestationsångesten kokar
Jagas bort desperat
Andas
in- du
ut- kan
En tår i ögonvrån. Bort

Jag tänker på mitt dammiga glitter.
Magin.
Undrar
om jag kommer bli motbevisad
Undrar
om världen lurat mig

Att ingen talang eller skimmer någonsin funnits
eller kommer finnas i mig
Om allt bara berott på brustna hjärtan och svaga händer
Om allt bara var tillfälligt
Om jag måste vara trasig för att vara bra

Vill ju vara hel

Vill ju vara bra. Bäst. För mig själv.
Vill vara nöjd
Lycklig över mig och orden

Bestämmer mig.
Detta är ju på livstid
Mitt glitter ska explodera i ett hav av
lycka
välmående
liv
vardag
död
sorg
skratt
misslyckanden
vilja
kapacitet

 

Jag kan
Med eller utan mitt brustna hjärta. 

Page 1 of 2