Warning: set_time_limit(): Cannot set max execution time limit due to system policy in /customers/e/e/8/julialvina.com/httpd.www/blog/wp-content/plugins/instagram-slider-widget/instaram_slider.php on line 23 Writing – Julia Alvina

Category: Writing (Page 1 of 3)

Reflections on 2015

I think it’s so weird how time changes everything. Time, hard freaking decision making and pushing yourself to do terrifying things.

A year ago I had just begun a course at Södertörn, a university in Stockholm. It wasn’t really what I wanted, but I needed something to do during spring and I could not bear to work a day longer at my job. What I mostly remember about the spring of 2015 is a whole heap of waiting. I scrolled back in my blog and on Instagram, and it made me remember. I barely slept, I was awake all night, tossing and turning, thinking about everything and wondering where the hell I would end up. I had so much anxiety and I was so stressed about everything.
How could I leave Stockholm? How could I leave my family and every one I loved? Didn’t I have it great in Stockholm? And also: How could I stay when the whole world is waiting? How could I give up on the dreams I had, just because I was happy where I was?
On one hand I tried convincing myself to be happy with what I had, and on the other I was screaming to myself to just do it, just go, just try. To get to know myself, to get to know the world, to have experiences while I am young. All along there wasn’t really an option of not doing it, I knew when I decided in August 2014 to apply, that if I got in, I was going to go.

In December 2014 I sent in my application for uni in Edinburgh, and all I did was wait. As soon as I got a notification on my phone, my heart started racing. If my email sounded, I almost fainted. Then I got an email saying I had been invited to send a portfolio to one of the universities, and when I had sent that off, there were more waiting. When I finally got my offer, I cried both happy and sad tears. It was such a weird mix of conflicting emotions, both in that moment and for the rest of the year.

DSC_1318_2

When I think about it now, 2015 was such a weird freaking year. I had a great summer, but most of it was so filled with change and hard decisions.

My other half of 2015, from September onward, was also so strange and hard. I moved to Edinburgh and was thrown in to one million new things at the same time. I barely had time to think about anything. I had great times getting to know new people and finding myself in a whole new situation in life. Living in halls, speaking english 100% all day every day, taking my studies seriously, taking care of only myself and having only myself to turn to when darkness came. In the end of October I became ill and was home from uni for about a month, and that was hard. It felt so good to come home in December, to my mom’s new house, where a room was waiting and love was all around me. I worked in an office and took it easy and realised lots of things, that I bring with me in to the new year.

I think about what I wrote for my 22nd birthday in December that I think encapsulates everything about 2015:

There isn’t a single day I don’t question or doubt if I am wasting my youth or throwing my future away.

You should do things that feel good. You have to challenge yourself in order to grow. When I do things, I always try to follow my gut instinct. It’s so easy to say stuff like that, but when it comes down to the actual decision making, things are rarely just black and white. Same goes for living with your decisions, even if I am happy here now also, there is always going to be things pulling me back to Stockholm, making it hard for me to be fully content here.

It’s so strange how I, for the longest time, thought I was done growing, how I was already myself, how my life was made. But I realise it every day now, I have barely even begun.

Comment

Graphic Design at Edinburgh Napier University

Jag kom på att jag inte skrivit något varken här eller på Instagram om mina höstplaner. De flesta som läser här känner nog mig privat/ har min Facebook så det kommer nog inte som någon nyhet, men jag tänkte att en liten förklaring kan va på sin plats, inför förändringen som kommer ske här inne (och i mitt liv).

Den 3e September tar jag en väska på 23 kg och flyger till Edinburgh, Skottland. Där börjar jag studera en Bachelor of Design på Edinburgh Napier University, Graphic Design mer specifikt. Jag kommer bo i en svindyr delad lägenhet med eget badrum det första året, ca 15 minuters promenad från skolan.


I realised I had not written anything here or on Instagram on my autumn plans. Most people who read this know me privately/ have me on Facebook so it probably will not come as any news, but I thought a little explanation may be right in its place, about the change here (and my life).

On 3rd September, I will take a bag of 23 kg and fly to Edinburgh, Scotland. I will start studying a Bachelor of Design at Edinburgh Napier University, Graphic Design more specifically. I will stay in an expensive shared flat with my own bathroom in the first year, about 15 minutes walk from the uni.

 

DSC_0059_1_700

Jag har haft drömmar och tankar att flytta till UK och plugga under många år och var i Brighton en sväng efter studenten. Sedan jag hälsade på min fina vän Lotta i Edinburgh 2012 har jag drömt lite hemligt om att plugga där. Jag bestämde att skjuta lite på det och jobba, skriva, ta körkort och etablera lite liv och välmående i Sverige efter mina tumultartade och stressiga gymnasieår. Jag flyttade hemifrån och gjort alla de grejerna jag tänkt och vuxit så otroligt mycket på dessa 3 år, varit lycklig, hämtat lugn och styrka att orka igen.


I have had dreams and thoughts about moving to the UK and studying for many years and was in Brighton for a while after graduation. Then I visited my best friend Lotta in Edinburgh in 2012, and I loved it there. I decided to wait a little on that and work, write, take my driver’s license and establish a bit of life and well-being in Sweden after my tumultuous and stressful high school years. I moved away from home and did all the stuff I had thought and I have grown so much in these three years, been happy, collected peace and strength to get out there again.

DSC_0074_1_700

Jag är 21, ska bli 22. De flesta kommer nog vara mycket yngre än mig. Men helt ärligt så spelar det verkligen ingen roll, för jag vet att detta är så rätt för mig och allt blev precis som det skulle. Jag vet att hade jag börjat då, vid 18, hade jag slutat redan, gått in i väggen eller bara gett upp. Jag hade inte orkat. Jag behövde min tid att bara få vara och att hitta vad det är jag verkligen vill plugga.
Jag är fortfarande rädd för att börja plugga igen, minnena från min tidigare skolgång spökar, men jag vet att jag är redo nu, att det är detta jag vill. Och visar det sig sedan att det känns fel eller att utbildningen inte lever upp till mina förväntningar så är det inte svårare än att lägga av och göra något annat.

Det finns så mycket grejer att vara skräckslagen inför. Förra sommaren vågade jag knappt ens tänka på det, men blev peptalkad att söka åtminstone och det är ju inte svårare än så. Ett litet steg i taget, översatta betyg, personliga brev, portfolios, intervjuer var ju inte så jäkla farligt när det väl gjordes, men att se på det innan så känns det som en enorm och oöverkomlig process. Nu har jag precis fått första mailet om introveckan och får magknip av nervositet och pepp.

Jag flyttar härifrån. Ska plugga något askul i 4 år. Ska träffa nya människor och få nya vänner. Jag tar drömmen och livet till nästa nivå.

Jävlar, vad grymt det känns att göra saker man är livrädd för.

8225345938_0dc4b421fc_oPic by Hilda 

I’m 21, going to be 22. Most people will probably be much younger than me. But quite honestly, it does not matter really, because I know that this is so right for me and everything is just as it should be. I know that had I started then, at 18, I would have quit already, stressed myself out and dropped out.
I’m still afraid to start studying again, memories from my previous school years haunt me, but I know I’m ready now, this is what I want. And if it turns out that it feels wrong or that the course doesn’t live up to my expectations, it’s not harder than quitting and doing something else. 

There are so much things to be terrified for in life. Last summer I hardly even dared think about this, but was pep-talked in to at least applying, and it’s as simple as that. One small step at a time, translated grades, cover letters, portfolios and interviews were not so hard or scary once it was done, but looking at it before felt like a huge and impossible mountain to climb.

I am moving away. I’m going to study something amazing for 4 years. I will meet new people and make new friends. I take the dream and my life to the next level.

Holy shit, how great it feels to do terrifying things.

Comment

Omstart

Nu gör jag en omstart, ett försök att ordna upp dokumentationen av mig själv. Jag får dunderångest av alla bilder som ligger och skräpar på min hårddisk, ogranskade, minnen som jag prompt skulle ha, som blev för många att organisera i ett rörigt och förvirrat liv. Jag har blivit bättre att se mitt liv som ett jobb, som ett projekt, gör listor och mind-maps för mig själv, ordnar känslorna och stressen, en listpunkt i taget. Jag har tagit minnena och börjat nysta och kamma. Sätter mål och undrar hur länge det ska hålla, undrar hur lång tid det tar innan jag ger upp igen.

Så jag gör det offentligt, jag lägger ut mina försök och mina ambitioner. Jag vet att om fler än mig vet om mina planer ger jag inte upp lika lätt.

I never wanted anything from you, except everything you had and what was left after that too

”Jag trodde ju att det inte fanns något annat än honom i världen, Jasmin. Och när han sedan försvann så stod jag bara där, helt lamslagen, utan någon aning om vad jag skulle göra med mitt liv. Jag var inget utan honom, trodde jag. Det visade ju sig till slut att jag var mycket bättre utan honom. Men det tog sin lilla tid, och det måste du låta det ta. Vissa pojkar har tagit några veckor att komma över, några månader och ibland bara dagar. Men han, den killen, han tog år av mitt liv. År av mina yngsta där jag hade kunnat rest, festat och levt och helt obrytt njutit som en tjugoåring ska. Men det fanns inget jag kunde göra utan att se honom där, var som helst. Var jag ute tänkte jag bara på honom, såg jag en annan pojke med bara minsta likhet i hår, ögon, hållning, sätt att prata eller sätt att hålla en cigarett, ja då trodde jag för några smärtsamma sekunder att det var han. Det var uttömmande. Var jag än gick och vem jag än var med föreställde jag mig att det var han. Sen, efter lång tid, insåg jag att hur mycket jag än grät, skrek, önskade och gjorde förbannat dumma saker, så skulle han aldrig komma tillbaka. Det är en punkt du aldrig kan återvända ifrån och när du väl når den kommer det bara bli bättre. Sen en dag kommer han inte finnas i din tanke längre. Det är det sorgligaste man kan inse, att personen som man älskat under så lång tid, äntligen, på det bitterljuvaste sättet, inte finns inom en längre. Inte på samma sätt. Men det går inte framkalla ur tomma intet. Det måste ta sin tid, och den tiden är inte nu för dig, Jasmin. Inte än.”
 
Skriver böcker med långa monologer. 

I fell apart but got back up again

Jag har tänkt lite.
Hur fan kom jag hit? Hur kan jag vara här, med honom bredvid mig, bakom mig, framför mig, på mig och överallt i mitt liv? Hur gick det till?

Fort gick det. Och det var egentligen över och sen så var det inte det. Jag hade lika gärna kunna suttit hemma i mitt gamla rum just i detta nu. Han i någon okänd världsdel. Våra händer och hjärtan mil ifrån varandra. Som det var. Fyra månader. Tomt och slut och trevande och ovetande och nu sover vi på samma kudde och kokar pasta tillsammans och jag förstår inte.

Balkongen är dekorerad med kulörta lampor, lyser så färgglatt som jag borde göra. Örter i en kruka. Dubbelsäng och blommiga lakan. Skidbacke i osten och dåligt klämd tandkrämstub. Men jag förstår nog fortfarande inte hur det gick till, hur vi kan vara här och hur fan det är på riktigt.
För det är egentligen för bra för att vara sant.

 

För jag hade räknat med

Dammigt flickrum

Brustet hjärta

Vara vilsen

Lycklig men saknig

Stark men fan så jävla ömtålig

 

Och jag tänker på min vän. Hennes saga som tog slut och han blev kär i någon annan och jag gråter så mycket för jag vet hur ont hennes hjärta gör. Jag gråter för jag vet att det hade kunnat vara jag. Jag gråter för att i en alternativ verklighet så ÄR det jag. Jag gråter för att slut skadar mig så förbannat mycket.

Tanken på att aldrig mer träffa den människan.
Tanken på att han kysser någon annan.

Tanken att allt man hade, bara försvann, bara ut i intet.

 

Och jag fick ju mitt. Jag har honom här. Av slumpen och av tillfällen som bara råkade funka ihop.
Men jag minns. Jag vet, jag känner, jag lider och det hade kunnat vara jag.

Och jag sörjer, för henne, för mig, för oss, för alla slut och allt som försvunnit, allt som slutat och börjat igen och alla katastrofer som bara sker, utan någon kontroll. 

 

Och hur bra det kan bli. Sen. Någon gång. Efter dagar, månader, år, höstar, vårar och några somrar. Efter alla tårar och fan för det där brustna hjärtat.

Jag måste tro på det. Att det blir bra. Att man kan leva i nuet och bara känna allt bra.

Men jag vet inte. Kanske bär man det med sig hela livet. Allt som hänt en själv, allt som hänt andra, alla slut och alla återfödelser och alla de nya börjorna.  

Avsikten Spoken Word Stockholm.

 
Hej hopp, tydligen hamnade mitt (inifrån mitt huvud sett) katastrofala uppträdande på Spoken Word Stockholm, som ju faktiskt blev helt OK! Se om ni vill, låt bli om ni vill.
Tittar blygt ned i texten under hela och var ju inte speciellt “spoken word-ig” men kul och spännande och viktigt att utmana sig själv! Bor ni i Stockholmsområdet så kom och kika när de kör, finns massor av roliga och inspirerande människor att imponeras av! Här finns de på facebook
 
(Varför låter ens röst alltid så himla himla konstig på video/inspelning!?! Finns det någon vetenskaplig förklaring till detta?)
 
 
 

Avsikten

Jag hittade en kastanj i innerfickan här om dagen.

Kanske var det du som lade den där
Kanske siktade du och kastade ner den i hemlighet,
Så att jag aldrig skulle glömma dig.

Då när klorofyllet blödde ut under våra fötter,
himlen flög ifrån oss
och vinden tog i från djupet av sina lungor

och redde ut mitt släta hår till tovor

 

När du kysste mig i smilgroparna,
höll min hand innanför vanten så den blev alldeles uttöjd
och log sådär att jag trodde att jag alltid skulle få behålla dig

 

Du sjöng när vi gick tillsammans,

högt och rakt ut
När främlingar passerade gömde du dig bakom mig,
och höll dina händer i min midja, utanpå jackan,
och trots det gått nästan två år sedan jag mött dig,
så brändes det precis lika ont genom alla de tjocka lagren tyg.

 

Och vinden domnade de kroppsdelarna vi egentligen inte behövde,
allting utanpå.
Vi trampade på skalen med våra sommarskor,
under blöta tår och halkiga sulor bröt de små nötterna ut.
Och vi kastade dem mot varandra,
du siktade innanför min jacka
och hade jag inte vetat bättre hade jag trott att du siktat på mitt hjärta.

 

Jag hittade en kastanj i innerfickan här om dagen.
Kanske var det jag själv som lade den där.

Kanske fanns du aldrig ens så nära.

Kanske siktade du inte alls, men lyckades på något sätt
träffa precis lika säkert ändå.

Om att vara vilse men på väg.

Det är som känslan när man åker genom en europeisk småstad om natten 
allt borde ju kännas så vackert
men det börjar göra ont
det börjar skava
man vet inte längre var man hör hemma
Man är helt ensam i världen
saker påbörjas och avslutas 
försvinner in i minnets vakuum
Och ingen kommer, någonsin, någonstans att förstå mig.
 
(Ur arkivet)
 

Mönstret

Fortsätt bara mönstret, kyss mig och sen henne och sen nästa och nästa. Det finns inget du kan göra, någon bestämde åt dig att du skulle göra såhär.

 

Bär alla erövringar som medaljer på ditt medvetande.

 

Hon kommer kyssa dig för hon tror att hon borde och du kommer kyssa henne för du inte tror att det finns alternativ. Du kommer vara otrogen mot mig precis som du var med mig förra vändan och det är så det alltid har varit.
Hon kommer tro att det är meningen att vara såhär och du kommer tro att du är född med de här instinkterna.
Du kommer stänga av när du mest av allt vill känna. Hon kommer ignorera känslan av att hon kompromissat den hon kunde ha blivit, tills det en dag har gått alldeles för lång tid.
Hon kommer skratta för att skydda sin svaghet och du kommer aldrig bli kär för att du aldrig hade tillståndet till det.

Och vi förväntar oss detta om och om igen. Mönstret i upprepning. Och vi agerar precis som någon ansiktslös varelse har bestämt. Och vi försökte aldrig ens ta oss ur.

 


Ur en pjäs jag skrivit som vi jobbar med nu i skolan

 

 

Självbiografi, urklipp

 
Och nu har någon dött i cancer
och alla hans ord försvann
och alla gråter i hans ära
åt allt som inte hanns
Och jag känner mig tom och naken
bortskämd varje dag
med celler som är snälla
och syret flödar fritt
jag kan andas utan maskiner
mitt ark är fortfarande vitt
 
*

Page 1 of 3