Jag kom på att jag inte skrivit något varken här eller på Instagram om mina höstplaner. De flesta som läser här känner nog mig privat/ har min Facebook så det kommer nog inte som någon nyhet, men jag tänkte att en liten förklaring kan va på sin plats, inför förändringen som kommer ske här inne (och i mitt liv).

Den 3e September tar jag en väska på 23 kg och flyger till Edinburgh, Skottland. Där börjar jag studera en Bachelor of Design på Edinburgh Napier University, Graphic Design mer specifikt. Jag kommer bo i en svindyr delad lägenhet med eget badrum det första året, ca 15 minuters promenad från skolan.


I realised I had not written anything here or on Instagram on my autumn plans. Most people who read this know me privately/ have me on Facebook so it probably will not come as any news, but I thought a little explanation may be right in its place, about the change here (and my life).

On 3rd September, I will take a bag of 23 kg and fly to Edinburgh, Scotland. I will start studying a Bachelor of Design at Edinburgh Napier University, Graphic Design more specifically. I will stay in an expensive shared flat with my own bathroom in the first year, about 15 minutes walk from the uni.

 

DSC_0059_1_700

Jag har haft drömmar och tankar att flytta till UK och plugga under många år och var i Brighton en sväng efter studenten. Sedan jag hälsade på min fina vän Lotta i Edinburgh 2012 har jag drömt lite hemligt om att plugga där. Jag bestämde att skjuta lite på det och jobba, skriva, ta körkort och etablera lite liv och välmående i Sverige efter mina tumultartade och stressiga gymnasieår. Jag flyttade hemifrån och gjort alla de grejerna jag tänkt och vuxit så otroligt mycket på dessa 3 år, varit lycklig, hämtat lugn och styrka att orka igen.


I have had dreams and thoughts about moving to the UK and studying for many years and was in Brighton for a while after graduation. Then I visited my best friend Lotta in Edinburgh in 2012, and I loved it there. I decided to wait a little on that and work, write, take my driver’s license and establish a bit of life and well-being in Sweden after my tumultuous and stressful high school years. I moved away from home and did all the stuff I had thought and I have grown so much in these three years, been happy, collected peace and strength to get out there again.

DSC_0074_1_700

Jag är 21, ska bli 22. De flesta kommer nog vara mycket yngre än mig. Men helt ärligt så spelar det verkligen ingen roll, för jag vet att detta är så rätt för mig och allt blev precis som det skulle. Jag vet att hade jag börjat då, vid 18, hade jag slutat redan, gått in i väggen eller bara gett upp. Jag hade inte orkat. Jag behövde min tid att bara få vara och att hitta vad det är jag verkligen vill plugga.
Jag är fortfarande rädd för att börja plugga igen, minnena från min tidigare skolgång spökar, men jag vet att jag är redo nu, att det är detta jag vill. Och visar det sig sedan att det känns fel eller att utbildningen inte lever upp till mina förväntningar så är det inte svårare än att lägga av och göra något annat.

Det finns så mycket grejer att vara skräckslagen inför. Förra sommaren vågade jag knappt ens tänka på det, men blev peptalkad att söka åtminstone och det är ju inte svårare än så. Ett litet steg i taget, översatta betyg, personliga brev, portfolios, intervjuer var ju inte så jäkla farligt när det väl gjordes, men att se på det innan så känns det som en enorm och oöverkomlig process. Nu har jag precis fått första mailet om introveckan och får magknip av nervositet och pepp.

Jag flyttar härifrån. Ska plugga något askul i 4 år. Ska träffa nya människor och få nya vänner. Jag tar drömmen och livet till nästa nivå.

Jävlar, vad grymt det känns att göra saker man är livrädd för.

8225345938_0dc4b421fc_oPic by Hilda 

I’m 21, going to be 22. Most people will probably be much younger than me. But quite honestly, it does not matter really, because I know that this is so right for me and everything is just as it should be. I know that had I started then, at 18, I would have quit already, stressed myself out and dropped out.
I’m still afraid to start studying again, memories from my previous school years haunt me, but I know I’m ready now, this is what I want. And if it turns out that it feels wrong or that the course doesn’t live up to my expectations, it’s not harder than quitting and doing something else. 

There are so much things to be terrified for in life. Last summer I hardly even dared think about this, but was pep-talked in to at least applying, and it’s as simple as that. One small step at a time, translated grades, cover letters, portfolios and interviews were not so hard or scary once it was done, but looking at it before felt like a huge and impossible mountain to climb.

I am moving away. I’m going to study something amazing for 4 years. I will meet new people and make new friends. I take the dream and my life to the next level.

Holy shit, how great it feels to do terrifying things.

Comment