”Jag trodde ju att det inte fanns något annat än honom i världen, Jasmin. Och när han sedan försvann så stod jag bara där, helt lamslagen, utan någon aning om vad jag skulle göra med mitt liv. Jag var inget utan honom, trodde jag. Det visade ju sig till slut att jag var mycket bättre utan honom. Men det tog sin lilla tid, och det måste du låta det ta. Vissa pojkar har tagit några veckor att komma över, några månader och ibland bara dagar. Men han, den killen, han tog år av mitt liv. År av mina yngsta där jag hade kunnat rest, festat och levt och helt obrytt njutit som en tjugoåring ska. Men det fanns inget jag kunde göra utan att se honom där, var som helst. Var jag ute tänkte jag bara på honom, såg jag en annan pojke med bara minsta likhet i hår, ögon, hållning, sätt att prata eller sätt att hålla en cigarett, ja då trodde jag för några smärtsamma sekunder att det var han. Det var uttömmande. Var jag än gick och vem jag än var med föreställde jag mig att det var han. Sen, efter lång tid, insåg jag att hur mycket jag än grät, skrek, önskade och gjorde förbannat dumma saker, så skulle han aldrig komma tillbaka. Det är en punkt du aldrig kan återvända ifrån och när du väl når den kommer det bara bli bättre. Sen en dag kommer han inte finnas i din tanke längre. Det är det sorgligaste man kan inse, att personen som man älskat under så lång tid, äntligen, på det bitterljuvaste sättet, inte finns inom en längre. Inte på samma sätt. Men det går inte framkalla ur tomma intet. Det måste ta sin tid, och den tiden är inte nu för dig, Jasmin. Inte än.”
 
Skriver böcker med långa monologer.