Jag har tänkt lite.
Hur fan kom jag hit? Hur kan jag vara här, med honom bredvid mig, bakom mig, framför mig, på mig och överallt i mitt liv? Hur gick det till?

Fort gick det. Och det var egentligen över och sen så var det inte det. Jag hade lika gärna kunna suttit hemma i mitt gamla rum just i detta nu. Han i någon okänd världsdel. Våra händer och hjärtan mil ifrån varandra. Som det var. Fyra månader. Tomt och slut och trevande och ovetande och nu sover vi på samma kudde och kokar pasta tillsammans och jag förstår inte.

Balkongen är dekorerad med kulörta lampor, lyser så färgglatt som jag borde göra. Örter i en kruka. Dubbelsäng och blommiga lakan. Skidbacke i osten och dåligt klämd tandkrämstub. Men jag förstår nog fortfarande inte hur det gick till, hur vi kan vara här och hur fan det är på riktigt.
För det är egentligen för bra för att vara sant.

 

För jag hade räknat med

Dammigt flickrum

Brustet hjärta

Vara vilsen

Lycklig men saknig

Stark men fan så jävla ömtålig

 

Och jag tänker på min vän. Hennes saga som tog slut och han blev kär i någon annan och jag gråter så mycket för jag vet hur ont hennes hjärta gör. Jag gråter för jag vet att det hade kunnat vara jag. Jag gråter för att i en alternativ verklighet så ÄR det jag. Jag gråter för att slut skadar mig så förbannat mycket.

Tanken på att aldrig mer träffa den människan.
Tanken på att han kysser någon annan.

Tanken att allt man hade, bara försvann, bara ut i intet.

 

Och jag fick ju mitt. Jag har honom här. Av slumpen och av tillfällen som bara råkade funka ihop.
Men jag minns. Jag vet, jag känner, jag lider och det hade kunnat vara jag.

Och jag sörjer, för henne, för mig, för oss, för alla slut och allt som försvunnit, allt som slutat och börjat igen och alla katastrofer som bara sker, utan någon kontroll. 

 

Och hur bra det kan bli. Sen. Någon gång. Efter dagar, månader, år, höstar, vårar och några somrar. Efter alla tårar och fan för det där brustna hjärtat.

Jag måste tro på det. Att det blir bra. Att man kan leva i nuet och bara känna allt bra.

Men jag vet inte. Kanske bär man det med sig hela livet. Allt som hänt en själv, allt som hänt andra, alla slut och alla återfödelser och alla de nya börjorna.