Month: December 2013

Avsikten

Jag hittade en kastanj i innerfickan här om dagen.
Kanske var det du som lade den där
Kanske siktade du och kastade ner den i hemlighet,
Så att jag aldrig skulle glömma dig.

Då när klorofyllet blödde ut under våra fötter,
himlen flög ifrån oss
och vinden tog i från djupet av sina lungor
och redde ut mitt släta hår till tovor

När du kysste mig i smilgroparna,
höll min hand innanför vanten så den blev alldeles uttöjd
och log sådär att jag trodde att jag alltid skulle få behålla dig

Du sjöng när vi gick tillsammans,
högt och rakt ut
När främlingar passerade gömde du dig bakom mig,
och höll dina händer i min midja, utanpå jackan,
och trots det gått nästan två år sedan jag mött dig,
så brändes det precis lika ont genom alla de tjocka lagren tyg.
Och vinden domnade de kroppsdelarna vi egentligen inte behövde,
allting utanpå.
Vi trampade på skalen med våra sommarskor,
under blöta tår och halkiga sulor bröt de små nötterna ut.
Och vi kastade dem mot varandra,
du siktade innanför min jacka
och hade jag inte vetat bättre hade jag trott att du siktat på mitt hjärta.

Jag hittade en kastanj i innerfickan här om dagen.
Kanske var det jag själv som lade den där.
Kanske fanns du aldrig ens så nära.
Kanske siktade du inte alls, men lyckades på något sätt
träffa precis lika säkert ändå.

Somewhere too far for us to find

Håller på att jobba med en antologi på min kurs nu, vi sammanfattar och publicerar några av de texter vi åstadkommit under hösten. Till våren blir det projektjobbande, håller på att fila på en massa idéer, vill ju satsa på allt men samtidigt välja rätt till den tidsram vi har. Känns himla kul att verkligen få jobba och förhoppningsvis kanske få något klart.
Skulle vilja lägga upp en massa här men har blivit så himla noga med mitt skrivande under hösten, vill liksom spara massa texter till någon framtida bok och jobba igenom mina texter för min egen skull. Men å andra sidan älskade jag att ha en blogg fylld med massa skrivande, som min förra blogg, som jag saknar så himla mycket men ändå inte kan återvända till. Skrivandet är mitt hjärta. Min djupaste, största dröm som jag haft så himla länge. Är så jävla lycklig och peppad att kämpa för att ägna mitt liv åt detta. Kanske borde jag dela med mig mer. Kanske borde jag låta bli. Vet inte än.

Om att vara vilse men på väg.

Det är som känslan när man åker genom en europeisk småstad om natten
allt borde ju kännas så vackert
men det börjar göra ont
det börjar skava
man vet inte längre var man hör hemma
Man är helt ensam i världen
saker påbörjas och avslutas
försvinner in i minnets vakuum
Och ingen kommer, någonsin, någonstans att förstå mig.
(Ur arkivet)