Warning: set_time_limit(): Cannot set max execution time limit due to system policy in /customers/e/e/8/julialvina.com/httpd.www/blog/wp-content/plugins/instagram-slider-widget/instaram_slider.php on line 23 June 2013 – Julia Alvina

Month: June 2013 (Page 1 of 2)

There is a way, I know, I know that someday we will surely find it

 
Missar sommaren 2013.
Är instängd. Springer och tiden flyger och jag kommer inte ut.
Måste stanna. Har inget val.
Snart. Någon gång, tänker jag. Snart kommer jag ut.
Men snart är sommaren över och snart är hösten här. 
Snart kommer vara nu och snart kommer jag inte göra det jag tänkte och ville och.
Det är så lång tid kvar av allt.
Men jag har så bråttom. Vill börja nu.
Vill inte slösa. På tid och liv och energi. 
Måste vara värt allting jag gör. 
Men kanske måste jag bara hitta värdet i allt jag gör hela tiden.
Att jag aldrig någonsin faktiskt går på tomgång. 
Men jag ville ju börja nu. 
Med det som faktiskt är av riktigt värde. 
 
 
 
 
 

Den känslan

 
Att räkna med något. För att det sedan ska falla.
Att planera, drömma och hoppas att
nu förfan
så ska jag ju få göra det jag tycker om allra mest
Att få sitta
ta sin tid
i ett helt år
och bara
SKRIVA
och skriva och skriva och skriva

Men så räcker man inte till. 
Det gick andra före

Och man sitter
med gömda dokument
fyllda med drömmar
och det känns som allt faller.
Fastän jag vet att det går ändå
Så hade det varit så skönt
att bara få skapa
och göra det allra finaste
I ett helt år utan att störas av någonting alls.
 
Att hamna som reserv
Besvikelsen då man för första gången i sitt liv
trodde på sig själv 
och tänkte att
klart som fan att jag kommer in
det finns ändå inga alternativ

Och nu sitter jag här 
krossade planer. 

 
Men för allt i världen
utan krossade drömmar.
 
 

Om att lämna någon mot sin vilja

Och vi satt på stranden den sista skymningen. En kartong pizza vid våra fötter som växte i munnen. Det kändes som jag tuggade bomull. Halsen hade varit oroande smal hela dagen. Tårarna precis där innanför ögonlocken, väntandes på att någon av oss skulle sätta ord på det.
Vi satt tysta en lång stund. Åt pizzan i tystnad. Gick hem hand i hand, släppte om vi mötte någon. Vi kom hem och vi var tysta men luften skrek. Syret var tungt av icke-vetande, sorg och rädsla och mitt huvud vibrerade och jag spände alla muskler i kroppen för att inte rinna ihop i en hög på köksgolvet.
Så landade vi på takterassen och beckmörkret slöt sig hårt omkring oss. Så hårt att jag tappade andan och jag hade kämpat så hårt. Jag skulle ju vara positiv. Vi skulle ju ses igen. Någon gång. I en framtid.
Men det gick inte. Hur fan kan man vara positiv när man ska lämna den man har varit mest kär i i hela ens livshistoria?
Stjärnorna blinkade åt oss men himlen var tom på månen. I bakgrunden spelades den musik som för alltid kommer vara ihopvävt med hela vår sommar. Med hela vår kärlek och all den gråt, sorg och den förbannat intensiva äckellyckan jag kände.
Det pressade från alla håll och jag var tvungen att se på dig. Du såg ned på dina händer.
Sedan hamnade jag i ditt knä och min gråt skrek av desperation och förvirring. Du grät tyst i mitt hår. Så satt vi sedan till gryningen. Tiden försvann från oss på alla sätt och vis.
Minns ingenting om hur vi vaknade eller vad vi gjorde sedan. Minns att vi var på flygplatsen och att vi var sena och jag var tvungen att säga ett jättekort och dåligt hej då och sen grät jag konstant genom hela säkerhetskontrollen.
Sen kom fyra tomma månader. Utan dig. Tusentals kilometer ifrån varandra och det var så det alltid varit. Så det kändes som att det alltid skulle vara. 

Att sakna platser

Under tunnelbanans skrala ljus står jag och fullt inser i vilket paradis han befinner sig.
Utan mig surfar han runt i sin hemstad och det finns inget mått för hur mycket man kan sakna någon och hur avundsjuk man kan vara på någon.
Vardagsdammet ligger tjockt runt mig, han är tillbaka i sin vana, min fristad. 
Hans miljoner minnen i staden studsar från väggarna när han går, varje vågs dundrande brus skriker mot honom, varje sandkorn skaver hans hud, solen bränner hål. Men jag ser bara oss. 
Första natten, gåendes ner för gatan längst stängda butiker och nattöppna kebabhak. Första middagen på stranden en natt i februari. Alla pizzor vi tagit med. Fruktbutikerna och de kilovis med bigaråer vi ätit. Huset. Lakanen. Febern och skuggan. Allt det underbara och han är tillbaka där.
Jag är kvar här. Ensam på en perrong i stockholms tunnelbana. Ett paradis för honom. En vana för mig.

 

But the mountains will shake I need to know I can still make- Explosions

 
Bakade lite chokladbollar i min ensamhet här om dagen (höjden av forever alone…) Hade gjort det några dagar tidigare med Lina och kom på att det faktiskt är himla bra! Det är ju helt enkelt en perfekt liten godisbit som man kan förvara i kylen och bara äta när man vill! Utgick från Linda Lomelinos recept men chokladbollar kan ju vara det absolut enklaste grejen, är liksom inte så stor skillnad på recepten!  
 
Mvh Manisk burksamlare
 
Fr v. Socker i en nygammal fudgeburk, pärlsocker i ett hus, kaffe i en burk från england, Vaniljsocker som finns i butik i denna urfina lilla burk, kakao i en burk jag fick av mamma när vi flyttade, och havregryn i en rund blå (i en tripp-trapp-trull-serie jag fick av min bästa vän i studentpresent för ett år sedan!)
 
Min egen lilla chokladboll. 
 
 
 
 

Anything could happen

 
En ljudlig tystnad. Smackande munnar och gnyenden. 
Snusande nosar och omöjligt ömtåliga skelett.
Lukt av välling, sömn, blindhet och instinkt. 
Inget händer men man sitter fängslad.
I timtal kan man sitta.
Bara lukta
Bara lyssna
Se 
Men inte röra. 
 
Tassar.
 
Mamma Allis
 
 
Ända sedan jag var liten skrutt har vi haft hundar i familjen, av någon anledning har de alltid varit lockiga. När jag var så liten så jag knappt minns hade vi en Bichon Frisé och därefter kom då Lagotto Romagnolo, som min mamma (och jag till viss del) har uppfödning av i liten hemmaskala. Här är det senaste tillskottet och det är i sådana här tider som det känns lite ledsamt att ha flyttat hemifrån. Tur att jag bor nära! 
Sex stycken små bönor är det, fem pojkar och en ensam flicka! Detta är deras första vecka i livet och jag kommer antagligen lägga upp fler bilder i takt med att de växer. 
 

Om att påbörja ett liv

En gång i livet är man precis fyllda arton. Och man känner sig oövervinnerlig. Och man känner sig tom och vilse och på väg och förvirrad, livrädd och aslycklig.
Och man känner sig övergiven och ensam. Stark och självständig.
Och mitt i allt. Så snubblar man.
För ibland hittar man bara människor och man känner sig sådär fantastiskt hoppfull från det första lilla ordet man växlar med varandra.
Och att man kan träffa människor i ett litet community, i en liten app, i en liten telefon, i en liten värld och hur gick det till?
Så är man arton och vågar.
Och allt bara händer. Och man är hemlig och tyst och säger inte till någon men man är så lycklig. Och man stannar uppe hela nätter för att prata med honom. Bara honom.  
Och man kommer till skolan och har inte sovit. Har inte ätit.
Och ensamheten är borta, och man är inte rädd längre och allt bra man känner bara övervinner allt. ALLT.
Då spelar inget någon roll längre. För nu är det slut med att känna sig totalt värdelös. Det är slut att stressa sönder och det är slut att deppa. Det gamla spelar ingen roll längre. För till slut så är man på rätt väg. Rakt fram.

Och man känner det i hjärtat. Så djupt ner i hjärteroten känner man att nu, nu hittar du dig själv snart. Du är på väg. Det är nu det börjar.

Och sen inleder man sin våghalsiga livsstil och bokar en flygbiljett ner till sitt hjärtas glitter i Barcelona och INGEN förstår någonting. Men för en själv är allt så glasklart.
Det är nu det börjar. 

I got my red dress on tonight, dancing in the dark in the pale moonlight

 
Nyfiken i en strut.
Mitt i prick. 
Efter regn kommer solsken.
Att inte cykla är att gå för långt.
 
Inne
 
Ute
 
Dress- Primark
Jacket- H&M
Belt- H&M
Suede shoes- Second Hand- Stadsmissionen 150kr 
 
Några ordspråk att beskriva fredagens händelser. Kände mig lite lagom prickig. (Mitt favoritmönster) Tycker mycket om denna klänningen jag köpte i höstas när jag bodde i Brighton. Några ynka pund har den kostat, kanske lite runt 15. Skaterklänningar är ju underbara och jag tycker speciellt mycket om högt och brett ringade halsar. Kavajen är en gammal historia och likaså skärpet. Skorna är hittade på stadsmissionen här i sumpan, där jag bor, för så lite som 150 kr. Mina bästa skor. 
 
 

Skrivet en tidig vår då hoppet var dött.

Ljuden av en stad. En trevlig förort och jag går på gatan längst fotbollsplanen, förbi skolan, brandstationen och villorna från tunnelbanan hem.
Det duggar lätt, luktar sommar, som jord på asfalten och barnen som uppspelt ropar efter varandra, deras röster känns i vinden. Jag stannar upp och blundar. Fåglarna. De sjunger en visa om något förlorat som nu återföds.
Jag står, blundar. Ljuden blandas till en euforisk melodi och jag måste le. 
Vilket fån på gatan. Vattenskadad anteckning i telefonen och när jag öppnar porten hemma är håret dränkt i hopp om sommaren och kontot med fågelsång och stilla ljud av pågående liv påbörjat.

Att behöva en kuliss att gömma sig i

 
Blod som rusar. Helt okontrollerat. Ingen chans att stoppas.
Kippar efter andan. Varm. Rosaskinande. Rinnande tinningar. 
Viker blicken, knyter näven.
Dumma, dumma blod.
Rodnar av okända anledningar. Alltid.
Rodnaden stormar omkull mig snabbt och effektivt. Var enda gång. 
Ser mig omkring efter något sätt att fly. Instängd bakom min hud. 
Böjer nacken och vågen kommer forsande. Lite skugga. Lite tid att andas. 
Sträcker ryggen och kliver ut igen. 
Sekunder att samla sig. Trycket sjunker.
Blodet forsar tillbaka till hjärtat. Mer nytta görs där än på mina kinder. 
Dumma, dumma kinder. 
 
Gömstället.
 

Nytt hår!
Sex månader sedan sist och jag är faktiskt lite frisörrädd. (det kom till den punkten då det bara inte gick längre- katastrofhår) Inte helt obefogat då förra frisören slaktade mitt utsparade hår totalt. 
Har tidigare skrivit om min “hårhistoria” här, har haft allt från midjelångt svall, lugg till pixie/amelie-kort. Har dock börjat inse att jag trivs precis här lite över axlarna, lätt att styla, går snabbt att sätta upp och få bort från ansiktet och så kan jag gömma mig lite. Klassisk rak page helt enkelt. 
 

Page 1 of 2