Month: June 2013

There is a way, I know, I know that someday we will surely find it

 
Missar sommaren 2013.
Är instängd. Springer och tiden flyger och jag kommer inte ut.
Måste stanna. Har inget val.
Snart. Någon gång, tänker jag. Snart kommer jag ut.
Men snart är sommaren över och snart är hösten här. 
Snart kommer vara nu och snart kommer jag inte göra det jag tänkte och ville och.
Det är så lång tid kvar av allt.
Men jag har så bråttom. Vill börja nu.
Vill inte slösa. På tid och liv och energi. 
Måste vara värt allting jag gör. 
Men kanske måste jag bara hitta värdet i allt jag gör hela tiden.
Att jag aldrig någonsin faktiskt går på tomgång. 
Men jag ville ju börja nu. 
Med det som faktiskt är av riktigt värde. 
 
 
 
 
 

Den känslan

 
Att räkna med något. För att det sedan ska falla.
Att planera, drömma och hoppas att
nu förfan
så ska jag ju få göra det jag tycker om allra mest
Att få sitta
ta sin tid
i ett helt år
och bara
SKRIVA
och skriva och skriva och skriva

Men så räcker man inte till. 
Det gick andra före

Och man sitter
med gömda dokument
fyllda med drömmar
och det känns som allt faller.
Fastän jag vet att det går ändå
Så hade det varit så skönt
att bara få skapa
och göra det allra finaste
I ett helt år utan att störas av någonting alls.
 
Att hamna som reserv
Besvikelsen då man för första gången i sitt liv
trodde på sig själv 
och tänkte att
klart som fan att jag kommer in
det finns ändå inga alternativ

Och nu sitter jag här 
krossade planer. 

 
Men för allt i världen
utan krossade drömmar.
 
 

Anything could happen

 
En ljudlig tystnad. Smackande munnar och gnyenden. 
Snusande nosar och omöjligt ömtåliga skelett.
Lukt av välling, sömn, blindhet och instinkt. 
Inget händer men man sitter fängslad.
I timtal kan man sitta.
Bara lukta
Bara lyssna
Se 
Men inte röra. 
 
Tassar.
 
Mamma Allis
 
 
Ända sedan jag var liten skrutt har vi haft hundar i familjen, av någon anledning har de alltid varit lockiga. När jag var så liten så jag knappt minns hade vi en Bichon Frisé och därefter kom då Lagotto Romagnolo, som min mamma (och jag till viss del) har uppfödning av i liten hemmaskala. Här är det senaste tillskottet och det är i sådana här tider som det känns lite ledsamt att ha flyttat hemifrån. Tur att jag bor nära! 
Sex stycken små bönor är det, fem pojkar och en ensam flicka! Detta är deras första vecka i livet och jag kommer antagligen lägga upp fler bilder i takt med att de växer. 
 

I got my red dress on tonight, dancing in the dark in the pale moonlight

 
Nyfiken i en strut.
Mitt i prick. 
Efter regn kommer solsken.
Att inte cykla är att gå för långt.
 
Inne
 
Ute
 
Dress- Primark
Jacket- H&M
Belt- H&M
Suede shoes- Second Hand- Stadsmissionen 150kr 
 
Några ordspråk att beskriva fredagens händelser. Kände mig lite lagom prickig. (Mitt favoritmönster) Tycker mycket om denna klänningen jag köpte i höstas när jag bodde i Brighton. Några ynka pund har den kostat, kanske lite runt 15. Skaterklänningar är ju underbara och jag tycker speciellt mycket om högt och brett ringade halsar. Kavajen är en gammal historia och likaså skärpet. Skorna är hittade på stadsmissionen här i sumpan, där jag bor, för så lite som 150 kr. Mina bästa skor. 
 
 

Skrivet en tidig vår då hoppet var dött.

Ljuden av en stad. En trevlig förort och jag går på gatan längst fotbollsplanen, förbi skolan, brandstationen och villorna från tunnelbanan hem.
Det duggar lätt, luktar sommar, som jord på asfalten och barnen som uppspelt ropar efter varandra, deras röster känns i vinden. Jag stannar upp och blundar. Fåglarna. De sjunger en visa om något förlorat som nu återföds.
Jag står, blundar. Ljuden blandas till en euforisk melodi och jag måste le. 
Vilket fån på gatan. Vattenskadad anteckning i telefonen och när jag öppnar porten hemma är håret dränkt i hopp om sommaren och kontot med fågelsång och stilla ljud av pågående liv påbörjat.

Att behöva en kuliss att gömma sig i

 
Blod som rusar. Helt okontrollerat. Ingen chans att stoppas.
Kippar efter andan. Varm. Rosaskinande. Rinnande tinningar. 
Viker blicken, knyter näven.
Dumma, dumma blod.
Rodnar av okända anledningar. Alltid.
Rodnaden stormar omkull mig snabbt och effektivt. Var enda gång. 
Ser mig omkring efter något sätt att fly. Instängd bakom min hud. 
Böjer nacken och vågen kommer forsande. Lite skugga. Lite tid att andas. 
Sträcker ryggen och kliver ut igen. 
Sekunder att samla sig. Trycket sjunker.
Blodet forsar tillbaka till hjärtat. Mer nytta görs där än på mina kinder. 
Dumma, dumma kinder. 
 
Gömstället.
 

Nytt hår!
Sex månader sedan sist och jag är faktiskt lite frisörrädd. (det kom till den punkten då det bara inte gick längre- katastrofhår) Inte helt obefogat då förra frisören slaktade mitt utsparade hår totalt. 
Har tidigare skrivit om min “hårhistoria” här, har haft allt från midjelångt svall, lugg till pixie/amelie-kort. Har dock börjat inse att jag trivs precis här lite över axlarna, lätt att styla, går snabbt att sätta upp och få bort från ansiktet och så kan jag gömma mig lite. Klassisk rak page helt enkelt.